THE ROAD TO SUCCESS

Varför i hela friden dubbar man filmer.. det förstör det goda med filmen.. jag vet att vissa inte kan läsa och det är enklare för dem att förstå filmen.. meeen jag personligen tycker att det är störande när de pratar och man ser att läpparna inte rör sig i samband med orden som sägs.. blähh :P

Hello people... sitter här som vanligt mitt i natten och funderar... just nu tänker jag på detta med vänskap. Många säger att en tjej och en kille inte kan vara vänner utan att den ene får känslor för den andre eller tvärtom, i vissa fall kan bägge bli kära i varandra och det kan sluta lyckligt. Jag har länge misstyckt om dessa tankegångar för om jag kallade en kille för min kompis så var han endast det... men efter några år så uppleve jag det själv. Jag var bästa vän med en kille och det var så underbart.. han var helt underbar mot mig, men jag hade endast vänskapskänslor för honom, men han kände annorlunda, han började skriva till mig på ett annat sätt och han sa alltid till mig att en dag skulle jag också falla för honom eftersom jag den dagen skulle inse att han är värd allt det, jag höll inte med honom, men såå fel jag hade, efter 1 år (driver inte) så började jag få känslor för denne killen och vi började prata på ett annat sätt med varandra men det funkade inte och allt gick upp i rök, både förhållandet och vänskapen. Så nu håller jag fast vid gamla tankegångar om att man inte ska tillåta sig falla för en vän! Ska dock tillägga att jag troor att man ändå kan hitta den rätte om man först varit vän med honom/henne.

Vad tycker ni om detta med vänskap mellan en kille och en tjej?

Sitter här och funderar över detta med kärlek... Jag har varit kär.. eller?

I mina yngre dar kunde jag bestämma vem jag skulle bli kär i hehe låter helt mysko men så fungerade jag.. jag hade tråkigt en dag i skolan och fick syn på en ny kille som hade börjat skolan och då sa jag till mig själv, jag ska bli kär i honom.. och OM jag blev!? haha men det sjuka var att varje gång jag kollade på honom och han kollade på mig så låtsades jag att jag inte brydde mig om honom alls, jag var riktigt bra på att dölja känslor, men är jag det idag 10 år senare?

Jag har gillat killar under min uppväxt och jag har t.o.m trott att jag varit kär, men nu är jag inte så säker än, jag känner på mig att jag kan bli riktigt kär, men den rätte har bara inte dykt upp än. Jag är oftast den tjejen som killar tkr om, de gillar hur jag beter mig, ju mindre jag bryr mig om dem desto mer bryr de sig om mig :S... nu för inte alls längesen träffade jag en underbar kille som hade alltt jag sökte hos en kille, min magkänsla skrek direkt att han var något att ha, jag försökte visa intresse, han gjorde samma sak, men jag blev så pratglad med honom, jag blev glad varje gång han skrev, varje gång jag ens såg hans namn, men sen så försvann intresset från hans sida. Det är så typiskt att när man själv är intresserad så är inte personen ifråga det, men är man inte intresserad då blir man intressant!? usch jag är sååå trött på detta med kärlek och förhållanden och skit, kan inte den rätte bara dyka upp så man slipper allt sånt :P hehe nej skämt å sido, klart det inte ska vara enkelt när det kan va svårt ;)

Har ni träffat den rätte än? I så fall hur kändes det första gången du la märke till honom/henne?